På en efterfest i London

Lyssna på berättelsen

Nedanför kan du även läsa berättelsen

Jag bodde i London. Jag och mina två närmaste vänner hade åkt till Brighton över helgen. Vi såg ett band uppträda och hängde senare med dem ut. Några drinkar in bestämmer vi oss för att följa med till någon lokal som en fotbollsklubb hade, som en av bandmedlemmarna av någon anledning hade tillgång till. Där öppnades det massvis med flaskor som vi tillsammans tömde.

Vi hade det väldigt trevligt. Fram till det ögonblick då jag behöver gå på toaletten och en av killarna visar mig vägen. Ensamma i hallen trycker han upp mig mot väggen och tar mig mellan benen. Han flåsar i mitt öra. Han drar mig i håret, leder mig in till ett mörkt rum i närheten. Han drar mig till bordet i mitten av rummet. Jag kommer ihåg att jag försökte få fram något ljud. Men det var som att min röst övergett mig. Jag minns att jag blev helt kall inombords. Precis som den känsla jag haft som liten när jag tänkte på döden. En mörk och kylig känsla. Som grep tag i hela mig.

Han drar upp min klänning, samtidigt som han försöker öppna sitt skärp. Det ljudet. Det metalliska ljudet. Det var som att det ljudet väckte något inom mig, något som dittills hade gömt sig i ett mörkt hörn. Jag minns att han har en av sina händer i mina trosor, den andra runt min hals. Han försöker föra in sina fingrar i mitt underliv. Jag lyckas slita mig loss från hans grepp när han fokuserar på att ta av oss båda våra kläder. Jag springer ut, så fort jag bara kan. Ut i hallen. Ut på grusvägen. Jag stannar till när jag kommer till den asfalterade vägen.

Mina vänner kommer springande efter mig och undrar vad som har hänt. Jag svarar bara att jag vill åka hem. Den ena ser på mig med förstående ögon, medan den andra försöker dra mig tillbaka in. I dörren står killarna. Jag ser att han som försökte våldta mig lutar sig i dörröppningen och tittar på mig med en hård blick. Han rör sig mot oss där vi står vid vägen. Jag får panik och börjar med snabba steg gå åt det håll jag tror vi kom från.

Det tog lång tid innan jag vågade berätta för någon om vad som hänt. Det kändes oerhört jobbigt att berätta. En av vännerna som var med ifrågasatte vad som hade hänt. Hon menade på att det inte var så allvarligt och att vi skulle stannat kvar och rett ut det. Det hon sa fick mig att känna att det var mitt fel. Jag kände även att jag hela tiden försökte förminska det som hänt, att det ändå inte var en riktig våldtäkt. Några dagar efter händelsen kontaktade han mig på Facebook och bad mig hålla tyst. Han skrev att jag inte skulle berätta det för någon. En tid senare sitter jag hemma hos mina bonus-morföräldrar och spelar spel. På tv:n i bakgrunden hör vi ett avsnitt av X-factor. Jag vänder mig om för att titta och ser bandet som vi träffade i Brighton kliva upp på scenen. Jag fryser till när kameran zoomar in på hans ansikte.

 

Det som hände den natten i Brighton följde efter mig ett tag därefter. Jag hade svårt att gå på dejter och träffa andra killar, särskilt när alkohol var inblandat. Jag försökte glömma det som hade hänt, försökte ha sex med andra, men kände aldrig riktigt att jag litade på att det aldrig skulle hända med någon annan. Idag har jag berättat för några av mina vänner och i samtalsterapi med en KBT terapeut. Det kändes skönt att få berätta vad som hade hänt, och jag fick väldigt bra stöd. Jag polisanmälde aldrig händelsen, trots att jag visste precis vem han var. Det kändes jobbigt att behöva återuppleva händelsen och jag var orolig över vad en polisanmälan skulle innebära. Idag ångrar jag att jag aldrig gjorde en anmälan och önskar att det vore en självklarhet att den som utsätts för våldtäkt eller våldtäktsförsök gör en polisanmälan.

/Jessica

Bellis

Har du några frågor är du välkommen att kontakta oss!

Email: info@bellis.nu

Telefon: 072-245 04 47

Organisationsnummer: 802513-8069

Adress: Hackstavägen 12A

184 31 Åkersberga

  • Vit snapchat Ikon
  • White Facebook Icon
  • White Twitter Icon
  • White Instagram Icon