Ärligt talat så var det ganska många år sedan jag hade på mig ett par rediga tangatrosor som alltid, alltså alltid lyckades sticka upp ovanför byxkanten.
Men ja det var ju mode? Åtminstone det som kallades fjortismode. En skulle ha hemmablekt hår, idomin på läpparna, lågt skurna jeans och string som stack upp.
Men det var väldigt viktigt att stringen stack upp rätt. Jag menar det skulle inte synas att det var meningen, stringen skulle liksom lite oskyldigt synas när du satt ner eller när du rörde på höfterna när du strosa ner i korridoren. Det fick ju inte synas att en försökte vara snygg eller så, det var förbjudet att tro att en var någonting.
Det här var alltså högstadiet för mig. Jag hatade och älskade det på samma gång. Om det är något jag kommer ihåg så är det just all drama från högstadiet. Inget annat var viktigt. Förutom stringen.
Men nu vidare till rubriken; stringrycket. Har du haft string och suttit någonstans, kanske på en bänk i korridoren och helt plötsligt hör du ett gäng killar skratta och sen brände det till utav bara helvete i sjärtskåran och du flyger upp från din sittplats?
“Meh vadå det är ju det dom vill? Varför skulle stringen annars sticka upp sådär? Det är ju ett fjortishandtag!”
Sjukt, men det var på något sätt helt okej. Kanske inte helt okej, det gjorde ju ont. Men det var status. Det var status om en av de busigaste killarna, och kanske snyggaste, gick fram och ryckte i din trosa. För han hade ju inte gjort det om han tyckte du var ful. Så det var grym bekräftelse. Det var status.
För det är ju så min generation har lärt sig, killar gör illa dig på olika sätt för att berätta att han tycker om dig, det är så pojkar är.
Jag spyr. Vem fan kom på det där?
Jag ska lära mina framtida barn, oavsett kön, hur en visar kärlek. Att sprida kärlek är nog det viktigaste vi människor gör och oavsett kön så måste alla förstå att om det gör ont så är det inte kärlek du sprider.
