Man behöver inte leta jättelänge för att hitta konkreta bevis i statistiken på att killar och män som grupp inte mår speciellt bra. Majoriteten, närmare 70 %, av alla människor som tar sina liv är killar och män (1). Nästan uteslutande är det killar och män som begår sexualbrott (2) och över tre fjärdedelar av alla gärningspersoner vid våld- och misshandelsbrott är killar och män (3). Antalet fall av dödligt våld mot kvinnor där offret och förövaren var, eller hade varit, i en parrelation uppgick under 2020 till hela 17 fall (4). Det är skrämmande siffror som inte går att snacka bort.
Män och killars psykiska ohälsa och brukande av våld förblir ett enormt samhällsproblem.
I vårt samhälle finns en utpräglad machokultur som bygger på ohälsosamma normer. Alltså, oskrivna sociala regler och koder som talar om för oss hur en kille eller man ska se ut, vara och fungera.
Redan som väldigt små får många av oss lära oss att följa dessa normer för att passa in. Gör vi inte det blir vi ofta märkta som konstiga och vi blir retade av kamrater och i värsta fall även av familjemedlemmar och närstående vuxna. Vi lär oss därav också att själva reta killar som sticker ut från normerna. Men, det finns ju inte bara ett sätt att vara kille eller man på ju. Varje människa som föds till världen (förutom identiska tvillingar) är helt unik i sitt DNA. Så det verkar ju, när man tänker på det på det sättet, rätt dumt att man ska behöva vara som någon annan har sagt att man ska vara för att bli omtyckt och älskad.
Vart vill jag komma med det här då kanske ni tänker? Jo, min poäng är den att det finns tydliga kopplingar mellan dessa mansnormer och det våld vi ser från killar och män i samhället idag.
I en intervjustudie av de amerikanska forskarna Matthew Oransky och Celia B Fisher fastställdes ett antal riskbeteenden till följd av de mansnormer och maskulinitetsideal som finns.
Studien visade även ett antal riskbeteenden som också kunde orsakas av machokulturen.
En sak som alltid fastnar i tanken hos mig när jag läser om machokultur och mansnormer är det här med killar och mäns begränsade förmåga att hantera och prata om känslor. Varför är det så?
Under uppväxten fick kanske många av oss uppmaningar om att snabbt resa på oss, borsta av oss och bita ihop om vi hade trillat på cykeln och gjort oss illa tillexempel. Vi blev kanske tystade när tårarna kom. För en pojke gråter ju inte. Vi kanske fick höra att en pojke inte leker med dockor eller har rosa kläder. Kanske fick vi också höra att vi skulle ge tillbaka om någon behandlat oss illa i stället för att bli bemötta i våra känslor och få hjälp att utforska dom. Ett barn behöver hjälp att reglera och utforska sina känslor. Vi behöver, enkelt förklarat, att en förälder eller vuxen hjälper oss att sätta ord på känslan och talar om för oss att det är just ledsna vi är när tårarna rinner och vi behöver få tillåtelse att känna klart känslan. Eftersom många av oss kanske inte fick den hjälpen som pojkar, utan i stället kanske fick höra sådant som jag precis nämnt, så är det inte helt osannolikt att vi, när vi blir äldre, blandar ihop saker och ting. Vi kanske blir aggressiva och får impulsen att göra någon annan illa, snacka skit om någon eller förstöra någonting innan impulsen att visa oss sårbara kommer. Vi lär oss att bruka våld. Vi lär oss att acceptera våld mot andra. Vi lär oss att främja förolämpande och kränkande beteenden. Vi lär oss att begränsa medmänsklighet och frihet. Vi lär oss att förminska eller att helt dölja när vi mår dåligt.
Vi killar och män måste kollektivt bli mycket, mycket bättre på att prata med varandra och andra. Vi måste också tänka på HUR vi pratar. Vi måste tillåta oss själva att vara just sårbara. Vi måste få större kontakt med- och bättre förmåga att sätta ord på våra känslor. Vi måste inse att det är helt okej att vara sårbar, att våga be om hjälp och att det är helt okej att säga ifrån när någonting inte känns rätt. Det är inget tecken på svaghet, tvärtom. Att ta det ansvaret för sin egen och andras hälsa är verkligen ingenting att skämmas över.
Vi får och ska vara precis dom vi är. Vi ska och får se ut precis som vi vill. Vi ska och får älska vem vi än älskar. Vi får och ska känna allt det där som känns. Men, det är bara vi själva som kan ta steget utanför boxen som machokulturen byggt runt om oss och jobba tillsammans för en förändring.
Atilla Yoldas (författare, krönikör och föreläsare) listar en del väldigt bra saker att tänka på:
Nästa gång du känner dig arg. Ge dig själv tid att fundera på varför.
Kan det vara någon annan känsla som döljer sig bakom ilskan? Är du kanske egentligen ledsen eller sårad?
Kan du vara dig själv i grabbgänget eller känner du att du behöver spela en roll?
Bygger er sammanhållning på några av normerna som finns?
Det är svårt att prata om känslor. Försök träna på att känna efter och ge känslan ett namn när den kommer. Och, låt det ta tid.
Vi får genom machokulturen lära oss att vi ska vara drivande när det kommer till sex. Kom ihåg! Intimitet är mer än bara sex och allt annat än ett solklart JA är ett NEJ.
Nästa gång du snackar med en polare. Försöka att ge varandra chansen att berätta hur ni mår på riktigt. Och lyssna på riktigt. Skit i att bedöma, kritisera, jämföra eller tänka på vad du ska svara. Bara lyssna. Ibland behövs det inga svar, bara trygga öron.
Berätta för dina vänner vad dom betyder för dig. I stället för ryggdunkningar och salta kommentarer förtäckta som kärlek. Berätta. Att med värme och ärlighet tala om för någon vad dom betyder för en är aldrig fel.
Till sist. Det är ju inga nyheter det här. Mycket av orden i texten är i grunden inte mina. Allt det som jag har sagt här har vi redan hört av andra röster flera gånger om under lång tid. Ändå kvarstår problemet. Och, jag sitter inte här som någon bror duktig. Jag får påminna mig själv hela tiden och jag har gjort massor av misstag under mitt liv, jag gör dom ibland fortfarande. Men, jag är uppmärksam, öppen för dialog, beredd att ta ansvar och jobba för en förändring.
En sak att komma ihåg också. Det här handlar inte om att man inte får vara manlig eller ha manliga attribut enligt normerna. Det får man ju. Men det är viktigt att inte glömma bort att vara mänsklig.
Så, hur ska vi ha det? Ska vi ta ett gemensamt ansvar för det här, eller ska vi fortsätta att ge kraft åt en giftig machokultur där vi utsätter människor för våld, kränkningar och sexualbrott? En machokultur som faktiskt dödar människor. Eller, ska vi snacka? Jag vet i alla fall vad jag tänker.
Ta hand om er nu.
Pontus
Volontär
Bellis chatt är öppen på söndagar kl. 18 – 20. Där finns alltid någon som lyssnar. På onsdagar mellan kl. 15 – 17 kan du också chatta med jourens kurator. Du kan vara helt anonym och jouren har tystnadsplikt. Under fliken ”aktuellt” här på hemsidan finns schemat för jourens olika kvällar och evenemang och jag vill passa på att tipsa er om att gå och lyssna på Atilla Yoldas föreläsning på biograf Facklan i Åkersberga den 22/11 kl. 15.00 eller kl. 18.00.
LÄSTIPS:
Källor:
(1) https://www.folkhalsomyndigheten.se/suicidprevention/statistik-om-suicid/ (2) https://bra.se/statistik/statistik-utifran-brottstyper/valdtakt-och-sexualbrott.html (3) https://bra.se/statistik/statistik-utifran-brottstyper/vald-och-misshandel.html (4) https://bra.se/statistik/statistik-utifran-brottstyper/vald-i-nara-relationer.html